Jag har inte tappat lusten att skriva. Dock har allt jag fått ur mig senaste veckorna varit samma sak. Jag sitter mitt i natten med musik som försöker pressa fram känslor ut min kropp. Trots dess försök så rubbas inte mina tankar. Hur länge ska detta spöka mig är frågan?

Jag hade kunnat skriva en roman om det ifall jag bara vågat ta chansen. Fast sätter jag bokstäverna tillsammans så blir det på riktigt. Istället sitter jag här rädd. Rädd att saker kan vara på riktigt. Samtidigt är jag besviken. Besviken för jag inte kan producera något i det tillståndet jag är nu.

Istället sitter jag och googlar bilder, hittar låtar och tänker på det. Jag är en cynisk, självföraktande och feg pojke som vill tro på kärlek. Fast inte kan jag skriva om kärlek!

Det är cynikern i mig som spelar ett spratt.

Jag skriver bara när saker går snett. Ett sätt att hantera en smärta som jag aldrig riktigt får bota. Jag skriver dock bara om kärlek. Det är cynikern i mig som spelar ett spratt.

Personlig insats.

Jag har egentligen aldrig tänkt på dig på det viset. Men så sa du hej en dag. Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Men jag insåg att jag inte hade något att förlora. Eller jag insåg det inte egentligen. Men i dimman av alkohol berättade jag om dig för en vän. Som fick mig att insåg att jag inte har något att förlora.

Jag har i efterhand ändrat det resonemanget. Jag har inget att förlora förutom dig. Fast går det inte vägen så tvivlar jag på att du är värd något mer än smarta.