Vi är förlorare.

En romantiserad bild utav cigaretter, Broder Daniel och folköl i en park. Det var min uppväxt. Jag var en förlorare redan innan 17 år. Nu är jag 19. Snart 20. Jag drömmer fortfarande drömmar om den tiden ibland. Det var en tid där vi var bättre än allt annat. Vi hade världen framför våra fötter och vi valde att sätta oss ner för att ta en cigarett. Sen reste sig nästan ingen av oss. Jag lyckades bara krypa fram några steg.

Att växa upp är den tid som folk kommer minnas med glädje. Men vi gjorde den till något självdestruktivt. Men nu har vi växt upp allt är bättre. Idag står man på egna ben med en kärlek till cigaretter och dansa till Broder Daniel efter druckit några öl.

Vad var det jag skulle göra med mitt liv?