På bussen

Pojken med cerebral pares sitter på bussen. Han biter på gul industriplast. Biten ser ut att någon gång ha varit ett dörrstopp. Nu är kanterna fulla av skavanker och bitmärken. Hörnen är sedan långt tillbaka borta. Dess funktion som dörrstopp är döda. Men pojken bryr sig inte. Han skrattar och ser glad ut trots att han med hjälp av sitt bitande förstört något.

Jag avundas hans ignorans och lycka.

Hans mamma säger åt honom att sluta bita på den där saken. Då ser han plötsligt ledsen ut. Vad ska han göra nu?

Jag skrattar åt honom i mitt huvud.