To-do!

1. Sluta klaga.
2. Låtsas vara nöjd.
3. Skjuta sig själv i huvudet.
4. Köp mjölk.

Mitt misstag.

Jag känner ett behov av att vara smartare än vad jag är. Jag sitter och googlar ord och synonymer för att kunna kommentera på bloggar. Jag vill att folk ska tycka jag är smart. Jag är nog inte så smart eftersom jag har de tankarna.

Det var inte mitt fel.

Förlorade allt, allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt, allt och lite till.

På bussen

Pojken med cerebral pares sitter på bussen. Han biter på gul industriplast. Biten ser ut att någon gång ha varit ett dörrstopp. Nu är kanterna fulla av skavanker och bitmärken. Hörnen är sedan långt tillbaka borta. Dess funktion som dörrstopp är döda. Men pojken bryr sig inte. Han skrattar och ser glad ut trots att han med hjälp av sitt bitande förstört något.

Jag avundas hans ignorans och lycka.

Hans mamma säger åt honom att sluta bita på den där saken. Då ser han plötsligt ledsen ut. Vad ska han göra nu?

Jag skrattar åt honom i mitt huvud.

Relationer

- Jag känner inte dig.
Tack. Det behöver du inte göra. Relationer är så överskattade. Alla personer är lika mycket idioter. Vad skiljer oss då åt? När jag ser dig på stan är du lika lite värd som alla andra. Som alla andra. Som alla andra.

Relationer kan omvärdera personer. Personer. Personer som i slutändan får lika lite värde som alla andra. Som alla andra. som alla andra.

Jag hade en relation en gång. Nu är den lika mycket värd som alla andra. Som alla andra. Som alla andra.

Men jag då?

Varför inte mig? Duger inte jag?

Soundtrack of my life.

Låtarna i mina lurar dämpar samma panikångest idag som för 5 år sedan.

Jag var bara fjorton när jag lärde mig falla med stil. Folk kan kalla det flyga, jag säger krascha. Mitt plan brinner och jag har ingen fallskärm.

De plågade rösterna i mina hörlurar är de förberedande smärtstillande medlen som krävs för att orka resa sig efteråt. Om ingen ser mig så ligger jag kvar. Om någon frågar hur det gick så ljuger jag. Jag är stark tror folk.

- Hur ser jag ut?

- Du måste veta hur man knyter en slips.
- Min far hann inte lära mig. Han drog innan jag behövde bära en.
Plötsligt insåg hon sitt misstag.
- Förlåt, det var inte meningen att.
- Sluta, jag behöver inte dina ursäkter. Jag vet redan att mitt liv kunde varit bättre.
- Jag sa aldrig.
- Klart du inte gjorde. Det hade inte fungerat i din värld. Jag går nu.
- Vänta!
Jag slutade lyssna redan när hon ställde frågan. Jag pratar inte om min uppväxt.

Nu måste vi ta hand om henne, sa Andres Lokko. Och ingen visste säkert om han var ironisk.