ett rop på hjälp.

Har jag skev bild av mig själv eller är jag svart under ögonen. Bristen på sömn sätter sina spår. Samtidigt kan jag inget göra. Jag är en maskin. Med nikotin och socker som drivmedel tvingar jag mig genom dagarna. Själen jag en gång hade är ett tomt hål. Min insida ropar efter hjälp. Jag dämpar paniken med alkohol. En öl för att bli mig själv igen. Ett rop på hjälp skulle sitta fint. Men min röst försvann innan jag lärde mig tala.

Paniken försvinner sakta i takt med det ökade intaget av alkohol. Jag ljuger inte nu. Tanken om att aldrig mer vara nykter lockar. Det ska man inte säga. Men inget innehåller ett värde i dagens värld. Ett rop på hjälp skulle inte hjälpa.