ett rop på hjälp.

Har jag skev bild av mig själv eller är jag svart under ögonen. Bristen på sömn sätter sina spår. Samtidigt kan jag inget göra. Jag är en maskin. Med nikotin och socker som drivmedel tvingar jag mig genom dagarna. Själen jag en gång hade är ett tomt hål. Min insida ropar efter hjälp. Jag dämpar paniken med alkohol. En öl för att bli mig själv igen. Ett rop på hjälp skulle sitta fint. Men min röst försvann innan jag lärde mig tala.

Paniken försvinner sakta i takt med det ökade intaget av alkohol. Jag ljuger inte nu. Tanken om att aldrig mer vara nykter lockar. Det ska man inte säga. Men inget innehåller ett värde i dagens värld. Ett rop på hjälp skulle inte hjälpa.

Jag borde kanske som alla andra växa upp. Sluta slänga mig mellan dansgolven. Sluta springa i panik till baren när klockan slår fem i tre.

Den sista hjälten.

Jag ser hur de unga flickorna skriker efter dig. Hur tårarna rinner ner längs deras kinder. Är det lycka eller sorg vet jag inte. Jag vet bara att du är den sista hjälten. Den sista hjälten i en kamp om överlevnad.

Vad som hände med de andra vet jag inte? Folk växte upp, sålde ut, dog. Nu är du bara ensam kvar. Jag kanske är för ung för att fatta det du sjunger om. men jag lurar mig själv. För du talar rätt in i min själ.

Nu för tiden är det här min enda chans att säga ifrån!

Anti-hjälte

Jag kan inte säga att jag är eran messias. Jag är inte den hjälte som världen förtjänar. Jag är den som världen behöver. När alla andra är för fega för att säga något så korsfäster jag mig för era tankar. Jag säger de ord som ni inte vågar säga.

I en värld av idioter så framställs jag som dryg och cynisk. Men problemet ligger inte hos mig. Det är ni som saknar kunskapen om världen. Ni behöver hjälp. Alla. Men frågan är om mitt tålamod står ut. Kommer jag som alla andra med insikt stå där en dag. Lyssnandes på världens plåga och rop efter hjälp. För att bara vända sig om och säga nej.

Har jag modet att stå emot?

Jag hörde barnen skratta på skolgården.

Jag skrattade inte som barn. Jag ville vara vuxen. Man fick göra vad man ville då. Nu är jag vuxen. Även om jag vill kan jag inte skratta.

Livslust

- Du ser ut att sakna livslust?
Hon kollade med sin oroliga blick på mig. Jag gav henne ett falskt leende i retur.
- Du vet hur det är. Skolan är mycket slit just nu.
Hon kollade fortfarande oroligt på mig. Hon gav mig en kram innan hon hoppade på bussen. Jag släppte mitt leende så fort bussens hjul började rulla. Jag satte mig ner på bänken vid busshållplatsen och tog en cigarett. Nikotinfylld rök blandar sig med luften jag drar ner i mina lungor. Jag satt bara där och kände mig handlingsförlamad. Mina tankar snurrade runt i huvudet. Jag vågade inte säga något den dagen heller. Jag var för feg.

Glöm

Flickan med pärlor till ögon går över skolgården. Hennes kroppsspråk döljer hennes sorg. Ett leende som hade lurat självaste Sherlock Holmes är hennes främsta accessoar. Jag vet egentligen inget om henne alls. Fast jag vill gärna lära känna henne. Fast jag vågar inget säga. Tyst mellan blossen på en grusig skolgård viskar jag.
- Hon har säkert redan en vän.

Uppenbara

Uppenbara texter om hur mitt barndomshem stulit min själ ger mig inget mer. Den försvann innan jag visste att jag hade den. Har ägnat för många år att vara svartsjuk på er som inte blivit av med den. Sorgen samt smärtan når oss alla en vacker dag. Jag har redan haft min dag. Efter det har jag inte sovit på riktigt.

En dag trodde jag att jag hade hittat lyckan igen. Men jag tror lyckan har annat sällskap ikväll. Själv låter jag musiken dämpa rösterna i huvudet på mig.

Från en försvunnen tid.