Jag har inte tappat lusten att skriva. Dock har allt jag fått ur mig senaste veckorna varit samma sak. Jag sitter mitt i natten med musik som försöker pressa fram känslor ut min kropp. Trots dess försök så rubbas inte mina tankar. Hur länge ska detta spöka mig är frågan?

Jag hade kunnat skriva en roman om det ifall jag bara vågat ta chansen. Fast sätter jag bokstäverna tillsammans så blir det på riktigt. Istället sitter jag här rädd. Rädd att saker kan vara på riktigt. Samtidigt är jag besviken. Besviken för jag inte kan producera något i det tillståndet jag är nu.

Istället sitter jag och googlar bilder, hittar låtar och tänker på det. Jag är en cynisk, självföraktande och feg pojke som vill tro på kärlek. Fast inte kan jag skriva om kärlek!

Det är cynikern i mig som spelar ett spratt.

Jag skriver bara när saker går snett. Ett sätt att hantera en smärta som jag aldrig riktigt får bota. Jag skriver dock bara om kärlek. Det är cynikern i mig som spelar ett spratt.

Personlig insats.

Jag har egentligen aldrig tänkt på dig på det viset. Men så sa du hej en dag. Jag vet inte riktigt vad det var som hände. Men jag insåg att jag inte hade något att förlora. Eller jag insåg det inte egentligen. Men i dimman av alkohol berättade jag om dig för en vän. Som fick mig att insåg att jag inte har något att förlora.

Jag har i efterhand ändrat det resonemanget. Jag har inget att förlora förutom dig. Fast går det inte vägen så tvivlar jag på att du är värd något mer än smarta.

Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?

Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Jag undrar vad det är jag gör. Känner jag något?
Kanske?

Knark

Jag har börjat bära på en väska fylld med knark varje dag. Jag tar aldrig något men på kvällarna så funderar jag på att ta de starka tabletterna som gör att man somnar. Det är ingen evig sömn men jag slipper vrida mig i sängen.

Allt går i cirklar.

Det var över 6 år sen. Samma position. Samma musik. Samma känslor.

Panik! Ångest! Rädsla!

Och jag kan bara beskylla mig själv.

Jag är så nära på att bli vuxen.

Vågar man ta hela steget ut eller ska jag bara sätta mig ner i det kalla duschvattnet och gråta tills jag är fem år igen?

Jag glömmer aldrig denna stad.

Romantiseringen av Göteborg. Den stad som ger både glädje och sorg. Något jag alltid velat göra. Det som jag via musik alltid kommer höra. Jag vill dig aldrig lämna. För här hör jag hemma. Jag trivs bra här. Äran från Hisingen och Göteborg bär.

Dag 0,

Det har gått en timme och trettiotvå minuter på dag ett. Fast jag börjar räkna från när jag vaknar. Sitter och försöker förutspå hur det kommer gå? Allt handlar om självkontroll och självhat. Inte vara svag. Med den självbild jag kan ha ibland så borde det inte vara något problem. Det är dock om två eller tre dagar då smärtan kommer ta i. Då blir jag svag. Ser mig redan nu ligga ner och gnälla över att allt suger. Men vad ska man göra åt det? Vill man bli fin får man lida pin!

Jag är bättre än dig!

Jag ville rädda världen ett tag. Jag hade lust att försöka göra alla glada. Sen kom jag till insikt att världen inte förtjänar min närvaro.

Ja min tro om att jag är bättre än er andra må vara retsamt men se till den fakta som existerar. Ingen är bättre än sig själv. För ur mitt perspektiv så är du sämre på alla sätt och vis. Så varför ska jag bry mig om dig? För jag vet att du tänker likadant, vet du att jag tänker såhär?

Sommarnatt.

klockan är halv fem och jag borde sova. Jag sitter och lyssnar på de där låtarna om och om igen. Väcker fina fina minnen. Popmusik flödar fram och lägger sig som en matta i mina öron.

När en förtjusning av självmord inte känns helt fel.

Jag drömmer ofta om kärlek.

Drömmarna kan delas upp i två kategorier.

Kategori 1. Utopin.
Att hitta den där perfekta. Den som lyssnar på rätt musik, gillar samma saker som jag och allt det där. Utopiska tankar om kärlek som sällan leder till så mycket lycka. För inte kommer jag hitta en rökande tjej med lugg som älskar tv-spel. Som skulle döda för sin laptop och drömmer om revolutionen. Skulle jag mot förmodan hitta henne så varför skulle hon då vara intresserad av mig?

Kategori 2. Realisten.
Att vara kär på riktigt. När jag drömmer om detta så ser jag inte ansiktet, jag vet inte vem det är jag drömmer om. Jag bara vaknar upp med den där känslan att något saknas. I mitt hjärta finns ingen kärlek just nu. Jag saknar det. Känslan av att bara bli glad över att se en person. Veta att den finns. Den känslan slår allt. Men vart finns de som ger sådana känslor?

Sanningen är bitter

Jag skäms över mig själv. Här sitter jag med en blogg och försöker framstå som djup och filosofisk. Jag har bristande kunskaper i det svenska språket, främst gällande stavning. Men jag försöker vända det till min fördel genom att skriva på ett simpel sätt med komplexa ord. Detta leder till att folk tror att det är ett medvetet stildrag. Att 90% av de senaste inläggen är något jag dragit ut ur huvudet för jag kände att jag förväntades skriva något gör inte saken bättre.

När jag började skriva så var allt ärligt. Allt kom från något inombords. Känslor, tankar och magkänsla styrde mina inlägg. Nu kompenserar jag för min brist av tankar. Mitt huvud saknar innehåll. Så jag hittar på känslor jag inte har. Eller förstorar upp problem.

Men nu sitter jag bara här på nätterna och skriver. Skriver och skriver. En dag kanske man blir uppskattad tänker jag. Men vem driver jag med. Jag minns egentligen bara en gång jag varit stolt över det jag skrivit. Jag stod full på en uteservering. Jag hade bytt en öl mot en cigg. På vägen in så sa någon att jag skrev bra. Helt otroligt att jag ibland fortfarande tänker tillbaka till den kvällen. Kvällen då jag var nöjd över vad jag gjort.

Fast vad gör en drope i havet?

Pojken På Taket

Likt när jag var tretton stirrar jag mig blind på en skärm. Likt när jag var tretton drömmer jag. Likt när jag var tretton spränger jag bort min hjärna med musiken som dämpar känslor.

Allting cirkulerar. Jag trodde jag tagit mig ur cirkeln. Den var bara större än jag trodde.

Where did I go wrong?

En bra natt löser ingenting!

Läppar.

Jag skar ut mitt hjärta. Jag tömde mig själv på blod. Jag slutade andas. Men det var tydligen inte nog.

det är först när man inte är med sina vänner som man inser att man inte har några.

Oh It's been so long!

När allt man kan göra är att gilla.

Jag fick en högerkrock en sen kväll. Klockan var tidig morgon och han slog mig på käken. Det gjorde ont.

3 personer gillar detta.

Sommar

Halvt vaken, halvt sovandes. Ett par Shorts. Kolla facebook var femte minut. Lyssna på en ljudbok om dagen.

Jag lever det moderna eremitlivet i Torslanda.

BRODER DANIEL 4EVER

Tackar

Dans

Imorgon spelar Ebba von Sydow skivor i stan. Då ska vi dansa tills benen faller av.

Hur ska hon vara?

Hon ska ha för mycket kajal runt ögonen eller så ska hon lyssna på rätt musik och dansa till elektroniska toner till tidigt på morgonen. Hon ska gilla att gå längs gatan när solen går upp för att sen sova tills solen är på väg ner. Fast främst så ska hon röka.

Dina ord.

Ibland känns det som du tagit orden rakt ur huvudet på mig. Innan jag hunnit tänka på dem. Om det är avund eller inte vet jag ej. Jag önskade bara att jag likt dig kunde få det att låta så bra och lätt. Själv drar jag ur orden ur huvudet. Efteråt så ångrar varje ord. Dessa med.

50 centimeter

Jag satt en halv meter ifrån dig. Vi hade ryggarna vända mot varandra. Tårarna bara rann ner för kinden. Jag höll andan så du inte skulle höra att jag grät. Fast vad gjorde det för skillnad?

Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Du bryr dig inte!
Ingen bryr sig...

Vad?

-Men lyssna då!
Jag skrek tills mina lungor gör ont. Men det gör ingen skillnad.
-Jag lyssnar inte på dig så länge du håller på sådär.
Han kollar iskallt på mig. Jag vill bara slå honom. Slå honom för alla de där åren han aldrig brytt sig.
-Vad gör det för skillnad du lyssnar aldrig ändå.
Jag går därifrån besviken. Igen.

Skjut.

När man kollar facebook för hundrade gången.
Fast man vet att inget hänt på en minut.
När man kväver tårarna klockan 02.14.
Fast man vet att man inte kan förklara tårarna.
När man försöker hitta den rätta låten.
Fast man vet att låten som kan rädda kvällen inte finns.
När man ångrar att man inte var modigare.
Fast man vet att det inte spelade någon roll.
När man känner sig fast i ett liv man inte gillar.
Fast man vet att man själv skapat situationen.

Vad gör man då?

Best of Johan Palm

Så har du någon som köper ut?
-Jag snackar inte om alkohol

-Jag fyller snart 18 och får skynda mig att supa och knarka ner mig i så fall.

Är inte kaffe farligt när man växer?
-Jämfört med alkohol?

02.48

Du har frågat mig flera gånger. Du tror nog att det är så. Om du gillar det vet jag inte. Men ibland tror jag att du önska att det var så. Det har nog varit likadant hela tiden.

Om man kollar på historian så är detta inte första gången jag skriver. Jag har skrivit i hemlighet sen dag ett. Hemligheten var en drivkraft. När du inte visste vem som skrev, om du ens visste att jag skrev. Eller när bara du visste samtidigt som jag visste att andra läste.

Fast jag vet fortfarande inte svaret.

Vem skriver jag för.

Vi är förlorare.

En romantiserad bild utav cigaretter, Broder Daniel och folköl i en park. Det var min uppväxt. Jag var en förlorare redan innan 17 år. Nu är jag 19. Snart 20. Jag drömmer fortfarande drömmar om den tiden ibland. Det var en tid där vi var bättre än allt annat. Vi hade världen framför våra fötter och vi valde att sätta oss ner för att ta en cigarett. Sen reste sig nästan ingen av oss. Jag lyckades bara krypa fram några steg.

Att växa upp är den tid som folk kommer minnas med glädje. Men vi gjorde den till något självdestruktivt. Men nu har vi växt upp allt är bättre. Idag står man på egna ben med en kärlek till cigaretter och dansa till Broder Daniel efter druckit några öl.

Vad var det jag skulle göra med mitt liv?

No, sir, I do not bite my thumb at you sir;
but I bite my thumb, sir.

Drömmar om lyx

Jag stirrar mig blind. Jag stirrar tills jag drömmer mig bort. Drömmar om festerna som aldrig tar slut. Champagne till alla och den lyxigaste konfektionen från fjärran länder. Vi skrattar och dansar till solen går upp och ner en gång till. Med folk som passa upp på oss och tar hand om våra problem. Inget kan stoppa oss.

Även efter jag slutat stirra så tänker jag fortfarande på ett liv i popularitet. Ett liv bland societeten. Men när pappa inte kan betala så byter man ut dans i lyx med champagne till flykt från livet med öl.

Vem är jag?

Jag har skapat en karaktär som sätter krokben för mig. Jag spyr nästan på mig själv när jag ser denna person agera.

Tankar?

Frågan är om jag bara drömmer. Det är nog ingen tanke att försöka kontanta dig.

Vill du ta en fika någon dag?

Bevisa vem jag är.

Jag funderar på att gå ut med detta offentligt. Borde jag skämmas? Jag vet inte riktigt. Ärligheten bör vara först och ska jag då vara ärlig vill jag bara ha lovord. Jag slår mig själv för mycket i ansiktet själv. Men ifall ni undrar.

Här är jag.

Har du sätt?

Jag samlar på vackra bilder. Mitt huvud var fullt med dem. En dag tappade jag bort dem. Nu ägnar jag mina dagar åt att leta efter dem. Söta pojkar och flickor som håller hand. En ensam gubbe som sover på en buss. Flickan som grät framför ögonen på mig. Slaget som träffade hårdast. Mannen som gjorde att jag börja röka. Flickan med brustet hjärta. Jag hade allt på kort. Nu letar jag foton. Med popmusik i mina öron och hoppet på hugg så kommer jag hitta allt igen.

nittiotalsromantik

Att träna är självplågeri 
Tvångstankar och anorexi
Varför äta smalt och vara tråkigt sund
Jag är videobutikernas största kund

Mot träning ska jag protestera
Jag vill inte motionera!
Feta chips kom ge mig mera
Jag vill inte motionera!

Posera in för tajt trikå
Spänna musklerna, vilka då?
Sport på TV är allt jag orkar
Eller pressa upp champagnekorkar

Mot träning ska jag protestera
Jag vill inte motionera!
Feta chips kom ge mig mera
Jag vill inte motionera!

Hemska gym och hälsolera
Jag vill inte motionera!
Latmasken ska nu regera
Jag vill inte motionera!

Träningstips läser jag
För att få ett skratt om dan
Jag är själens hälsogud
Och lika snygg som Peter Jöbacks brud

Tisdag

"Du har säkert hört, du vet ju hur det är och vad som händer. Tyvärr är du inte en av dem."

Jag slutade aldrig tro!

Jag trodde allt var okej. Jag trodde jag förstod. Men ärligt talat så gör jag fortfarande inte det. Det var du som gav upp och jag förstår fortfarande inte varför. Jag förstår fortfarande inte varför!

Borta.

- Har du isolerat dig?
- Inte frivilligt, folk har bara inte tid längre så jag orkar inte ringa dem.

To-do!

1. Sluta klaga.
2. Låtsas vara nöjd.
3. Skjuta sig själv i huvudet.
4. Köp mjölk.

Mitt misstag.

Jag känner ett behov av att vara smartare än vad jag är. Jag sitter och googlar ord och synonymer för att kunna kommentera på bloggar. Jag vill att folk ska tycka jag är smart. Jag är nog inte så smart eftersom jag har de tankarna.

Det var inte mitt fel.

Förlorade allt, allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt allt, allt och lite till.

På bussen

Pojken med cerebral pares sitter på bussen. Han biter på gul industriplast. Biten ser ut att någon gång ha varit ett dörrstopp. Nu är kanterna fulla av skavanker och bitmärken. Hörnen är sedan långt tillbaka borta. Dess funktion som dörrstopp är döda. Men pojken bryr sig inte. Han skrattar och ser glad ut trots att han med hjälp av sitt bitande förstört något.

Jag avundas hans ignorans och lycka.

Hans mamma säger åt honom att sluta bita på den där saken. Då ser han plötsligt ledsen ut. Vad ska han göra nu?

Jag skrattar åt honom i mitt huvud.

Relationer

- Jag känner inte dig.
Tack. Det behöver du inte göra. Relationer är så överskattade. Alla personer är lika mycket idioter. Vad skiljer oss då åt? När jag ser dig på stan är du lika lite värd som alla andra. Som alla andra. Som alla andra.

Relationer kan omvärdera personer. Personer. Personer som i slutändan får lika lite värde som alla andra. Som alla andra. som alla andra.

Jag hade en relation en gång. Nu är den lika mycket värd som alla andra. Som alla andra. Som alla andra.

Men jag då?

Varför inte mig? Duger inte jag?

Soundtrack of my life.

Låtarna i mina lurar dämpar samma panikångest idag som för 5 år sedan.

Jag var bara fjorton när jag lärde mig falla med stil. Folk kan kalla det flyga, jag säger krascha. Mitt plan brinner och jag har ingen fallskärm.

De plågade rösterna i mina hörlurar är de förberedande smärtstillande medlen som krävs för att orka resa sig efteråt. Om ingen ser mig så ligger jag kvar. Om någon frågar hur det gick så ljuger jag. Jag är stark tror folk.

- Hur ser jag ut?

- Du måste veta hur man knyter en slips.
- Min far hann inte lära mig. Han drog innan jag behövde bära en.
Plötsligt insåg hon sitt misstag.
- Förlåt, det var inte meningen att.
- Sluta, jag behöver inte dina ursäkter. Jag vet redan att mitt liv kunde varit bättre.
- Jag sa aldrig.
- Klart du inte gjorde. Det hade inte fungerat i din värld. Jag går nu.
- Vänta!
Jag slutade lyssna redan när hon ställde frågan. Jag pratar inte om min uppväxt.

Nu måste vi ta hand om henne, sa Andres Lokko. Och ingen visste säkert om han var ironisk.

ett rop på hjälp.

Har jag skev bild av mig själv eller är jag svart under ögonen. Bristen på sömn sätter sina spår. Samtidigt kan jag inget göra. Jag är en maskin. Med nikotin och socker som drivmedel tvingar jag mig genom dagarna. Själen jag en gång hade är ett tomt hål. Min insida ropar efter hjälp. Jag dämpar paniken med alkohol. En öl för att bli mig själv igen. Ett rop på hjälp skulle sitta fint. Men min röst försvann innan jag lärde mig tala.

Paniken försvinner sakta i takt med det ökade intaget av alkohol. Jag ljuger inte nu. Tanken om att aldrig mer vara nykter lockar. Det ska man inte säga. Men inget innehåller ett värde i dagens värld. Ett rop på hjälp skulle inte hjälpa.

Jag borde kanske som alla andra växa upp. Sluta slänga mig mellan dansgolven. Sluta springa i panik till baren när klockan slår fem i tre.

Den sista hjälten.

Jag ser hur de unga flickorna skriker efter dig. Hur tårarna rinner ner längs deras kinder. Är det lycka eller sorg vet jag inte. Jag vet bara att du är den sista hjälten. Den sista hjälten i en kamp om överlevnad.

Vad som hände med de andra vet jag inte? Folk växte upp, sålde ut, dog. Nu är du bara ensam kvar. Jag kanske är för ung för att fatta det du sjunger om. men jag lurar mig själv. För du talar rätt in i min själ.

Nu för tiden är det här min enda chans att säga ifrån!

Anti-hjälte

Jag kan inte säga att jag är eran messias. Jag är inte den hjälte som världen förtjänar. Jag är den som världen behöver. När alla andra är för fega för att säga något så korsfäster jag mig för era tankar. Jag säger de ord som ni inte vågar säga.

I en värld av idioter så framställs jag som dryg och cynisk. Men problemet ligger inte hos mig. Det är ni som saknar kunskapen om världen. Ni behöver hjälp. Alla. Men frågan är om mitt tålamod står ut. Kommer jag som alla andra med insikt stå där en dag. Lyssnandes på världens plåga och rop efter hjälp. För att bara vända sig om och säga nej.

Har jag modet att stå emot?

Jag hörde barnen skratta på skolgården.

Jag skrattade inte som barn. Jag ville vara vuxen. Man fick göra vad man ville då. Nu är jag vuxen. Även om jag vill kan jag inte skratta.

Livslust

- Du ser ut att sakna livslust?
Hon kollade med sin oroliga blick på mig. Jag gav henne ett falskt leende i retur.
- Du vet hur det är. Skolan är mycket slit just nu.
Hon kollade fortfarande oroligt på mig. Hon gav mig en kram innan hon hoppade på bussen. Jag släppte mitt leende så fort bussens hjul började rulla. Jag satte mig ner på bänken vid busshållplatsen och tog en cigarett. Nikotinfylld rök blandar sig med luften jag drar ner i mina lungor. Jag satt bara där och kände mig handlingsförlamad. Mina tankar snurrade runt i huvudet. Jag vågade inte säga något den dagen heller. Jag var för feg.

Glöm

Flickan med pärlor till ögon går över skolgården. Hennes kroppsspråk döljer hennes sorg. Ett leende som hade lurat självaste Sherlock Holmes är hennes främsta accessoar. Jag vet egentligen inget om henne alls. Fast jag vill gärna lära känna henne. Fast jag vågar inget säga. Tyst mellan blossen på en grusig skolgård viskar jag.
- Hon har säkert redan en vän.

Uppenbara

Uppenbara texter om hur mitt barndomshem stulit min själ ger mig inget mer. Den försvann innan jag visste att jag hade den. Har ägnat för många år att vara svartsjuk på er som inte blivit av med den. Sorgen samt smärtan når oss alla en vacker dag. Jag har redan haft min dag. Efter det har jag inte sovit på riktigt.

En dag trodde jag att jag hade hittat lyckan igen. Men jag tror lyckan har annat sällskap ikväll. Själv låter jag musiken dämpa rösterna i huvudet på mig.

Från en försvunnen tid.

Uppmärksamhet?

Det är ironiskt att jag tar illa vid av uppmärksamhet när det är allt jag egentligen vill ha. Jag är bara mänsklig. Alla söker vi uppmärksamhet. Så jag sätter fingrarna i halsen och drar rakbladet längs handleden.

Dagen efter med skam inser jag att uppskattning inte existerar i dagens värld. Som Kele Okereke sjunger: Är det så fel att be om erkännande? Även om orden stämmer så frågar jag mig när jag senast gav beröm? Jag säger det åter igen. Jag är bara mänsklig och vi kan inte bättre. Idioter.

Förbjuden.

En betraktelse på avstånd. Du är förbjuden. Principen står fortfarande fast att vi inte kan vara något alls. Vi är ganska lika tror jag. Du vet nog det med. Jag får dåligt samvete när jag tänker på det. Jag kan inte göra det. Även om jag ville. Sen vet jag att du har bättre saker för dig. Tid är pengar och jag saknar värde att vara med. Men om du ramlar så kanske jag finns där.

Identitet

Min identitet existerade plötsligt. Vad har jag gjort ekar i mitt huvud. Jag beskyller malt, humle, jäst och vatten. Dessa tankar fick gärna observeras men vad folk tycker vet jag inte om jag klarar av att möta. Speciellt inte som individ.

Men biter man inte i det sura äpplet så går man under. Att sitta på sitt rum och ångra sig har inte hjälpt någon.

Drömmen?

Efter flamman gett mig ett nedsatt förnuft så står jag och ser på utsikten. Hisingen var lika vackert som alltid den natten. Men efter att nikotinet lugnat min abstinens av livslust så tar jag mig modet till och publicerar mig.

Sällskapet blir förvånad över vem jag har varit alla dessa år. Jag tog en risk och denna gången gick det fel. I den här staden finns det personer som vet vem jag är. Men de är antagligen lika tysta som jag är.

Klockan blev ett och mina ben började röra sig. Dansen med sällskapet resulterade i ett eufori av intryck. Det var så bra men jag var förvånad. Folk försvann under tiden jag blinkade.

Jag sitter på sängen och undrar vad som hände med allt. Var det bara en dröm eller har jag visat mitt riktiga jag för första gången på evigheter?

Första scenen.

Två koppar står på det runda bordet. Vi dricker båda kaffe. Ditt är svart och jag har mjölk i mitt. Du sitter rakt framför mig. Vi pratar inte. Ord fungerar inte mellan oss. Vi är inte lika någonstans. Du är min rival. Största fiende.

Jag visste att du skulle vara närvarande. Vi saknar båda samma sak. Vår gemensamma nämnare. Den tredje parten i detta mötet. Min vän saknas eller ska jag säga vår. Hur ni kan vara vänner förstår jag inte. Du saknar själ. Att du har några vänner är förvånande i sig själv.

Jag vet att du tänker samma sak om mig. Jag dricker ur min kopp och för en sekund så ser det ut som att du vill säga något. Det var nog ett misstag. Vad skulle vi prata om.

Jag brukar höra hur vi är ganska lika men jag vågar inte tro det. Tur nog kom vår tredje part. Låt de iskalla konversationerna påbörjas. Vi låtsas som att ingen vet om vad som hänt.

Kan du vara tyst för en gångs skull?

Ljudet av allt runt mig skapar en sfär av förakt. Jag kan inte förklara det men jag har blivit kräsen. Börjat se folks inkompetenta förmågor. Folk saknar medlidande i dagens värld. Den egoistiska inställningen som alla har leder bara till mer lidande.

Jag är inte bättre själv. Men jag försöker bara få min omgivning bättre genom att påpeka världens fel. Jag ser inte varför jag ska lida genom ett helt liv med inkompetenta personer runt mig.

Jag tar till det talade ordet ibland när jag ser dessa problem men får oftast svaret att sluta vara bitter. Men eftersom folk inte ser helheten så kan jag nästan förstå dem.

Mitt gömda skrivna ord löser inget i längden. Men jag får utlopp för mina tankar åtminstone.

hjältar

Tankegång

Alla är idioter. Trots detta finns det två typer av människor. De som är idioter och de som har självinsikt angående faktumet att de är idioter. För att förstå detta resonemang så måste man antagligen tillhöra den andra sortens människa.
För har du inte självinsikt hur ska du då kunna se att du är en idiot och inse att alla andra också är det.

För er som inte förstår ändå så måste jag be er att skilja på att vara en idiot och vara bristfällig när det kommer till intelligens. Du kan ha 200 i IQ och är en idiot trots det. Nästan att man vågar säga att man är en större idiot om man tillhör den mer bildade delen av samhället.

Självklart är jag inte bättre själv. Jag är minst lika mycket idiot som du. Denna teori är fylld av idiot med men vad förväntar du dig. Den är skriven av en idiot.

Ge upp.

Det finns ingen anledning att gå in i väggen. Ta sats och krossa den. Gå rakt igenom och lev på yrseln. Desto svagare du är desto billigare blir fyllan som dämpar den. Ge upp. Finns ingen anledning till att försöka överleva krisen. Ta till flykt.

Ett paket ökendjur om dagen blandat med socker, kaffe och öl. Livet leker när man ser på vad man avnjuter. Men när njutningen blivit en flykt vart finns lyckan då?

När man slutar se lyckan i botten av glaset och bara ser paniken i botten av den tomma fickan. Pengar. Cash is king. Då är allt slut.

Du kanske känner igen dig.

-Du har ingen anledning till att vara så bitter.
Det är vad folk säger till mig. Jag som inte hade tänkt behandla mig själv i bloggen måste ändå påpeka att jag inte är bitter. Jag agerar bara ut på det sätt som omgivningen ber mig.

Det finns ingen anledning att vara glad för ingeting. Lyckan känns alltid som bäst när man kan placera den medans sorg alltid kan vara närvarande i någon form.

Så lämna mig inte ifred men inse att det är du som gör mig bitter.

Om livet vore lätt.

Impulsivt i faser.

vem lurar jag? det är en tidsfråga innan någon inser vem jag är och då är fasaden bruten. En liten spricka är allt som krävs.

Mitt förakt mot världen kan lika gärna vändas mot mig själv. Fast det kanske är meningen. Hata alla eller hata sig själv. Vad är skillnaden?


När jag vaknar. Då kanske allt är bättre.

Brister hos den lärda personen?

Insikten att man är lat leder inte till förbättring. Men vad gör skillnaden när världen bara är fylld av idioter.

Tanken går igen. Finns bara två personer i denna värld. Den ignorante och den med självinsikt. Frågan är vilken av de två idioter som är mest värd att leva som. Är man något högre för att man insett att det finns fler än sig själv

Spelar ingen roll hur lärd du är. När resten av världen saknar insikt att se någon annan än dig själv. Detta skapar ignoransen som blivit vår överlevnad.